Nej nej nej
Idag började det bra, nu är det bara för mycket. Känner mig superäcklig. Vill bara ställa mig upp och spy rakt ner i toaletten. Men jag är en duktig flicka nu, jag gör inte det. Eller är jag bara äcklig? Äcklig och duktig på samma gång? Allt känns så motsägelsefullt och jag vet inte vad som är rätt eller fel. Eller varför inte bara helt oskylldigt bli magsjuk eller liknande. Vinterkräksjukan kanske?
Det har ballat ur total. Ågnest ångest ångset. Började gråta lite innan, nu har jag bara ont i kroppen. Jag fattar inte varför man gör såhär mot sig själv? Får sig själv att må dåligt, men vissa missbrukar droger eller alkohol, andra missbrukar mat. Man vet precis hur jobbigt det kommer att kännas efter man har ätit och ändå bara trycker man i sig massa skit, och efteråt lovar och lugnar man sig själv med att aldrig göra om det. Trotts att man i hela kroppen vet att det kommer hända igen. Som en hustrumisshandlare eller liknande. Men fy fan i helvetet vad sämst man känner sig. Ändå klistrar man på den där glada léende och den starka ytan som visar att inget är fel, och när det inte fugerar med det hör man sig själv säga att man är trött eller något likande.
Jag kommer inte gå ut ur mitt hus, förutom när jag ska träna, förrens jag känner mig smal igen.. kommer ta typ hela helgen och kanske lite till.
Ibland vet jag inte varför jag lever, inte det att jag har några planer på att dö, men varför kämpar jag hela tilden för att bli smal om jag ändå bara förstör för mig själv.
Det känns liksom så vansinnigt förbjudet att äta godis att det blir spännande, man får värsta kicken och bara ojoj vad ska hända nu, vad ska hända nu!! Och sen bara; PANG! Så kommer ångesten helt plötsligt, fast att man hela tiden egentligen visste att den skulle komma förr eller senare. Varför lär jag mig aldrig?! Varför är jag ett okontrollerat monster? Typ en monstergris.
JAG BESTÄMMER DESSUTOM REDAN NU ATT JAG INTE SKA ÄTA NÅGOT ALLS PÅ MITT JOBB, där emot tänker jag dricka cola light och lite grönt te. Så, nu måste jag hålla det, för jag har lovat mig själv och er det.
Oj, nu blev det ett långt inlägg, men det är lätt hänt när ångesten knackar på.
Det har ballat ur total. Ågnest ångest ångset. Började gråta lite innan, nu har jag bara ont i kroppen. Jag fattar inte varför man gör såhär mot sig själv? Får sig själv att må dåligt, men vissa missbrukar droger eller alkohol, andra missbrukar mat. Man vet precis hur jobbigt det kommer att kännas efter man har ätit och ändå bara trycker man i sig massa skit, och efteråt lovar och lugnar man sig själv med att aldrig göra om det. Trotts att man i hela kroppen vet att det kommer hända igen. Som en hustrumisshandlare eller liknande. Men fy fan i helvetet vad sämst man känner sig. Ändå klistrar man på den där glada léende och den starka ytan som visar att inget är fel, och när det inte fugerar med det hör man sig själv säga att man är trött eller något likande.
Jag kommer inte gå ut ur mitt hus, förutom när jag ska träna, förrens jag känner mig smal igen.. kommer ta typ hela helgen och kanske lite till.
Ibland vet jag inte varför jag lever, inte det att jag har några planer på att dö, men varför kämpar jag hela tilden för att bli smal om jag ändå bara förstör för mig själv.
Det känns liksom så vansinnigt förbjudet att äta godis att det blir spännande, man får värsta kicken och bara ojoj vad ska hända nu, vad ska hända nu!! Och sen bara; PANG! Så kommer ångesten helt plötsligt, fast att man hela tiden egentligen visste att den skulle komma förr eller senare. Varför lär jag mig aldrig?! Varför är jag ett okontrollerat monster? Typ en monstergris.
JAG BESTÄMMER DESSUTOM REDAN NU ATT JAG INTE SKA ÄTA NÅGOT ALLS PÅ MITT JOBB, där emot tänker jag dricka cola light och lite grönt te. Så, nu måste jag hålla det, för jag har lovat mig själv och er det.
Oj, nu blev det ett långt inlägg, men det är lätt hänt när ångesten knackar på.
Kommentarer
Trackback
