Då var det gjort. Träffade en underbart snäll och proffsig läkare och fick diagnosen depression. Jag är inte förvånad men det känns konstigt att ha det på papper liksom. Nåväl, nu ska jag börja med mediciner och hoppas på att jag mår bättre snart, även om man kan må dåligt i början av behandlingen. Jag känner mig tacksam och hoppfull.

 

Ja vad ska man säga. Vaknade i morse och tänkte att den här dagen ska jag göra till en bra dag. Började med att jag tänkte väga mig, ångrade mig, ångrade mig igen, blev nervös, ångrade mig igen. Var tvungen att sätta mig ner och tänka. För igår åt jag som vanligt, och så åt jag godis och lite annat onyttigt. Men jag bestämde mig för att göra det och det var helt ok, ignen ångest eller så. Men man sammlar ju ändå på sig en hel del vätska när man äter kolhydrater, och jag kände mig nojig för hur jag skulle reagera eftersom jag antagligen hade gått upp en del vatten vikt. Men sen tänkte jag "skärp dig" det är ju bara en tillfällig vikt. Sagt och gjort så klev jag upp på vågen..
Och jag hade gått ner? Alltså min kropp slutar aldrig att förvåna mig. -0,3kg är visserligen inte så mycket, men ändå med tanke på allt godis och mat.

Så jag åt en nyttig och uppiggande frukost och kände mig redo för dagen. Sen kom den där känslan krypandes. Något som känns fel. Vad är jag redo för idag, jag har ju inget att göra. Jag har inget jobb att gå till, jag har ingen att umgås med eftersom alla jobbar eller bara är någon annan stans. Och så är ångesten här igen. Efter en hel jävla kväll med gråt och kramp så kan man väl ändå få en dags ledigt från ångest. Inget att lindra med. Attack efter attack. Gråt och panik. Kalla fingrar som inte kan röra på sig. Ont i hela jävla kroppen och snälla kan ingen hjälpa mig. Men nej, ingen kan hjäpla mig. Jag är helt ensam. Det är mitt i natten och jag är helt ensam. Förr i tiden när jag var "ung" och dum så brukade jag skära mig, det är väldigt ångestdämpande. Men det kan jag inte göra nu, folk hade bara blivit besvikna och arga. Min pojkvän sa "gör du det, så ser du aldrig mig igen". Yes, ångest deluxe, men jag förstår honom. Tror jag. Noll verklighetsuppfattning. När jag har ångest vill jag verkligen bara dö i ren panik, få slut på lidandet för ingenting spelar egentligen någon roll i det långa loppet. Men sen är jag glad för att det aldrig skulle hända något, för jag vet ju att man kan känna lycka sen igen. När det går över. Jag ska härmed alltid uppskatta de stunder i livet där man kan känna lycka, det ska inte tas för givet.

Så vad gjorde jag nu efter att jag fick dagens första panikångestattack, jo jag klunkade i mig lite hostmedecin med morfin i som stod kvar i kylen sen nån förkylning för ett tag sedan. Det upptäkte jag också funkar ungefär lika bra som att skära sig. Så nu sitter jag här och skriver en helt osammanhängade text, tror jag, och känner mig konstigt lugn. Locket på. Helt ensam. Så synd det är om mig. Eller inte. Fan jag, och bara jag, måste ta tag i mitt liv. Det bästa borde ju vara att ta mediciner för ångesten, men jag vet inte vad jag ska säga. Och nu har jag gjort det till ett sånt jävla stort problem i mitt huvud att det känns som snudd på omöjligt att söka hjälp. Den förmågan att göra så har jag haft sen jag var liten, alltid så jävla orolig. Jag vill inte vara så, och därför måsta jag sluta att bete mig så. Drömde i natt om att jag gick till sjukhuset och sen fick jag inte gå där ifrån. Blev liksom en del av inredningen på psykakuten. Nog svammlat, nu ska jag damsuga. Har kollat på True Blood hela natten, och ska nog fortsätta med det. Sen ska jag sova, för kvällen tror jag. Så jävla trött och ensam.

 

 

 

Ångest deluxe hela kvällen. Och förmodligen hela natten också.

Jag har fan ingen att prata med. Jag stänger bara in mig med alla känslor och blir ett jävla monster. Skulle åkt in till stan och tagit ett glas med min finaste vän men jag kände bara att det inte gick. Inte när paniken kommer krypandes. Så nu sitter jag här igen i min säng, och gråter och skakar av panik. Känns som att jag kvävs och mitt hjärta sprängs. Jag. Orkar. Inte. Mer. Mitt liv är en jävla katastrof. Och min pojkvän är borta igen, har varit borta i snart en vecka, och jag har ingen aning om när jag får träffa honom igen. Snälla någon, sjukt mig för jag orkar verkligen inte mer av det här. Funderar på att gå till vårdcentralen och söka hjälp på tisdag. Men förmodligen kommer jag att skjuta upp det mer, eftersom jag är så jävla feg.

Skulle ha åkt till gymmet och träffat en kompis, men jag kunde inte det. Rödsprängda ögon, gråt och panik. Fy fan alltså, att man inte kan ta tag i sig själv och bara göra det bästa av livet. Har gråtit i över en timma och sovit bort halva dagen. Legat på golvet i badrummet och bara skakat av gråt, skrik och panik. Har så ont i kroppen efter timmar av ångestattacker och nu känner jag mig helt tom. Tömd.

 

Vägde mig i morse och såg att jag hade gått upp 0,5kg och ändå har jag knappt ätit något på flera dagar. Så då var det panik och raka vägen till sängen igen. Vägde mig senare på eftermiddagen och då var vikten nere på start igen.. så det går tydligen att gå ner ett halvt kilo på en dag.

 

Fast om jag ska vara ärlig så spelar det här med vikten inte så stor roll för mig egentligen. Det är bara ett sätt att flytta fokus från det som verkligen tynger mig. Vet inte egentligen varför jag är så ledsen, vet bara att det inte känns bra just nu. Jag funderar på att gå till vårdcentralen och söka för min panikångest. Men jag vet inte om jag vågar, jag är så feg. Är rädd för att inte bli tagen på allvar. Kanske är det bättre att ta tag i problemen istället för knapra piller. Eller så behöver jag piller för att ens kunna ta tag i problemen.

 

 

Jag vill så gärna vara den där glada, snygga och pigga tjejen som tar för sig i livet, som är trevlig att umgås med. Det är jag inte, just nu. När jag ser mig själv i spegeln vet jag inte vem det är som stirrar tillbaks på mig med tomma ögon. Ögon där tårar ständigt pressar sig fram och bränner. Ögon som har tappat allt. Jag kommer inte länger ihåg vad jag tycker är kul att göra eller vem jag brukade vara. Gråter varje dag, kan knappt vara på jobbet. Panikångest som slår sönder min kropp, innifrån. Jag är bara ledsen och hopplös.. jag orkar inte prata med någon om det här längre, hur jävla kul är det att lyssna på någon som alltid känner sig misslyckad och mår dåligt. Jag orkar knappt med mig själv, hur ska då någon annan kunna göra det. Så jag skriver det här; JAG MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT ATT JAG INTE VET VAR JAG SKA TA VÄGEN. Jag saknar min pojkvän, hans fina blick och leende, som gör mig varm i hjärtat, som säger att allt kommer att bli bra. Bara en kram eller en klapp på kinden. Sen kan jag leva en liten stund till. Det är bättre än vilken medicin eller psykolog som helst. Jag älskar honom och jag har nog just nu blivit beroende av honom. Är rädd för att han ska tröttna på mig. Känner mig så jobbig och klängig. Vet inte hur jag ska bete mig, vet inte vem jag är eller vem jag vill vara. Snälla hjälp mig.

 

Nej, här kan jag inte sitta och fördriva tid genom att stirra in i väggen. Ska åka och träna som fan strax och bränna ordentligt med fett! Men jag är så seg i kroppen när jag inte kan äta.. tänk en bebis som precis börjat med provsmaksportioner. Yes, där ligger mitt intag ungefär, det blir inte så väldigt mycket med andra ord. Jag jobbar på att komma upp i typ en fyra-fem årings intag tror jag. Eller vad vet jag, jag göra faktiskt inte så mycket åt det. När jag vaknade i morse var jag en sekund att bara falla handlöst ner i glovet, svimma av, det svarntade för ögonen. Konstig svag och stark puls på samma gång. Men eftersom jag är så jävla envis hela tiden, på gott och ont, så fortsatte jag dagen som om inget hade hänt ändå. Tog några djupa andetag och fortsatte vidare. Haha kul att gå från nöjd tjej till anorektiskt beteende på typ en vecka. Jävligt lyckat! Det var ju inte meningen att det skulle bli såhär, och det är heller inget jag vill.

Nej, nu ska det tränas!

 

Just nu är inte mycket bra, men jag försöker trösta mig med att det bara kan bli bättre. Jag är så ledsen, jag saknar min pojkvän som har åkt iväg från allt och han orkar inte träffa eller prata med mig för att jag får honom att må dåligt. Han säger att han ska komma tillbaks på fredag. Jag är så ledsen, vet inte vad jag ska säga. Vet inte hur jag ska kunna ställa upp för honom, när han undviker mig, fast att det är det enda jag vill. Finnas där för honom så som han har funnits för mig. Desto värre vår situation blir (är ett psykiskt helvette för mig just nu) desto ondare gör det eftersom jag inser hur jävla mycket jag älskar honom. På riktigt. Har aldrig någonsin kännt såhär för någon utanför min familj innan. Skrämmande. Det är i sånna här stunder man förstår allvaret med kärlek, det är nu jag förstår hur det är. Hur jävla ont det gör när man inser att den man älskar inte mår bra. Jag önskar så att allt bara kan bli bra. Att jag får krama honom, hålla om och visa hur mycket jag verkligen älskar honom.

Känner mig torterad av mitt egna huvud, jag står inte ut. Är ett jävla patetiska övergivet nervvrak som just nu börjar tappa verklighetsuppfattningen. Är rädd för mig själv. Är rädd att jag håller på att bli galen. Att jag ska bli så pass galen att jag snart tar livet av mig. På riktigt. Men det kommer inte att hända när man är så medveten som jag är, eller? Går inte det här över så får jag fan söka för det, för mina anhörigas skull. Skulle aldrig kunna vara så självisk att jag tar livet av mig även om jag på senare tid har fantiserat om det i svåra stunder. Att bara få somna in. Men nej, det vore lika med att ge upp. Och det tänker jag inte göra, aldrig!

Dom har inte hört av sig från jobbet, vilket är jävligt tråkigt, men jag skulle ändå inte klara av att jobba just nu. Är som sagt ett nervvrak med panikångestattacker som ständigt tränger sig på. Funkar inte i pressade situationer alls, stänger bara av. Går in i dvala. Konstig puls, iskalla händer.

 

Har varit på behandling imorse och fått massa nålar instuckna utmed ryggraden hela vägen upp till nacken. Så skönt att bara flyta iväg och upphöra att existera för en liten stund, i huvudet. Har träffat en supergullig sjukgymnast som verkligen hjälper mig med smärtan. Låg vaken flera timmar inatt med extrema smärtor i mitt diskbråck. Krånglade runt i sängen och grät av smärta, både fysisk och psykisk. Blev därmed inte många timmars sömn inatt och just nu känns det som att jag har gått in i en vägg. Spydde på kvällen också, helt ofrivilligt måste jag tillägga, på grund av min oro och ångest. Så starka kännslor. Så mäktigt och märkligt och obehagligt.

Har inte kunnat äta ordentligt på flera dagar, har så ont i kroppen och mår illa. Har frossa och fryser och kan verkligen inte äta på grund av min ångest. Och ångesten blir inte precis bättre för att jag inte äter något. Har gått ner yttligare ett kilo på några dagar.. snart blir det ett till kryss (men vad fan spelar det för roll när man ändå inte är lycklig).

Bara allt blir bra igen så kommer lyckan tillbaks, det vet jag. Det gäller att kämpa för det även när man ligger hjälplös på botten av avgrunden.

Idag är det äntligen vår! Första mars, sol och fredag, kan man vara annat än lycklig. Ikväll ska jag och min fina kärlek på bio, det är så mysigt att hitta på små saker bara sådär.
Idag har jag varit ledig vilket har varit ganska skönt även om jag lätt blir rastlös. Var en sväng på gymmet och körde styrka, det gick kalasbra! Maten har det varit dåligt med idag, är inte sugen på nått och velar fram och tillbaks.

Nåväl, nu ska jag hoppa in i duschen för att sedan åka in till stan och möta min älskling för en liten middagsfika innan bion. Jag är så lycklig med honom, han gör mig hel!

Idag är det svårt att gå upp ur sängen för jag är trött, ledsen och sårad. Har jobbat som fan hela helgen och igår och nu gör min rygg ont. Har skärsår på händerna och blåmärken över hela kroppen efter att ha packat upp flera ton varor. För idag börjar en väldigt viktigt händelse i den branschen jag jobbar inom.. Jobbade 8,5 timmar i fredags, sov 3,5 timmar, jobbade 7,5 timmar i lördags (skulle egentligen vara ledig), sov 5 timmar, jobbade 9 timmar i söndags, sov dåligt den natten, jobbade 10 timmar igår sov några dåliga timmar inatt.. när jag tänker på det så är det inte så konstigt att man är trött och sliten. Men det värsta är att jag inte vet hur mycket jag jobbar nästa vecka eller om jag ens kommer jobba över huvudtaget. Sug min kuk vad det suger att ha det så.

 

Min pojkvän vägrar svara när jag ringer, han säger att det är för mitt eget bästa? Och jag bara gråter, vet inte vad jag ska ta mig till, kommer inte ens ihåg när jag såg honom senast. Så jävla sviken, och så säger han att det är för att skydda mig? Snälla skjut mig. Låg i min säng och grät i fyra timmar igår, tills jag bara skakade. Jag fattar inte hur man kan bete sig såhär.

Vägde mig idag, har gått ner 6,4kg sen nyår och det känns fint att det är på rätt väg. Jag kan dock inte fatta att vid höstas vägde jag 23(!!!)kg mer än vad jag vägde när jag vägde som minst. Det är helt sjukt och lite äckligt!! Men det känns oerhört bra att ha något annat att fokusera på än allt det dåliga i mitt liv jut nu. Fokusera på att få ner vikten, ha något att fly till och något annat att tänka på. Och det är väldigt lätt att gå ner i vikt när man är så deppig, eftersom jag inte har någon aptit. Skit i alla löjliga dieter och metoder, det absolut bästa sättet att GÅ NER I VIKT (läs ej "att må bra") är att inte äta något. Tro mig.

Nä nu ska jag starx åka till jobbet, och det är också så väldigt skönt att ha något annat att tänka på än allt elände.

Jag kanske måste visa ännu mer kärlek. Att  jag faktiskt älskar honom så galet mycket, att det verkligen känns på riktigt. Men jag vet inte hur jag ska nå fram.

Alltså den här helgen tar knäcken på mig. Jag är så jävla trött och deppig. Ångesten bara hänger och klänger runt mig.. Jag jobbade igår, sen åkte jag direkt på födelsedagsfirande, sen en vild utgång med dans. Sov hos en kompis, min chef ville verkligen att jag skulle jobba idag också.. kl9. Så i natt sov jag 3,5 timmar på en soffa, för att sedan vingla upp och knata iväg till tåget och göra riktigt jäkla slitgöra på jobbet. Nu är jag så trött att huvudet snart sprängs och imorgon börjar jag kl 8. Jag har verkligen pushat mig själv för hårt och höll på att gå in i väggen och rasa samman totalt igår. Kände för att bara lägga mig ner på marken och ge upp, bara totalt strunta i allt. Det enda som hindrade mig var att det hade gått ut över nån annan som hade fått ta hand om mig. Mycket jobb, mycket stress, framför allt psykisk, dåligt med mat, värk i kroppen. Och den jävla ångesten som hela tiden gör sig påmind, att jag inte duger. Bara en diffus känsla som hela tiden hänger sig kvar, jag räcker inte till, jag är inte värd att må bra. Och såklart slarvade jag bort en av mina favorithalsdukar på fyllan, och min kärlek är i Norge hela helgen.

 

Dessutom berättade en kompis igår att hon hade sett min pojkvän på en dejtingsida. Hur fan reagerar man på det? Jag vill bara ställa mig upp och skrika av ilska och gråta av att jag känner mig sårad. "Jag tänkte bara höra med dig om du visste om det, ni kanske sökte en tredje person att ha lite kul med?" Nej, fan jag har aldrig varit inne på nån jävla dejtingsida eftersom jag älskar min BF och är nöjd med förhållandet. Hon fick det hela att låta väldigt dåligt, vilket det kanke är. Men samtidigt så vill jag tro att det inte var nått seriöst, som han sa, att hans status var "upptagen" på hemsidan. Men varför? Jag duger inte, är det enda som ekar i mitt huvud. Hur kul är det liksom när ens vänner hittar ens pojkvän på en dejtingsida och man får höra det av dom? Sen så överreagerade jag och sa att han var dum i huvudet, men samtidigt han hade knappast uppskattat om det var tvärt om. Klart fan man blir sårad. Och jag kan ju inte styra över hanns liv och han får göra vad han vill såklart, man kan inte styra en annan människa. Men jag kan ju alltid säga vad jag tycker och känner, så det finns en chans att veta. Och igår hade jag kunnat säga det på ett trevligare sätt, men samtidigt är jag trött på att vara trevlig och andra till lags. Jag var helt enkelt förbannad. Hur ska man någonsin kunna lita på någon, det gör ju så förbannat ont att bli sårad. Samtidigt vill jag vara självsäker och inte ta åt mig av någon som helst jävla skit, men det går ju inte när man älskar någon så mycket. Fan jag orkar inte tänka på det här mer.. blir bara ledsen.

 

Det är så jävla mycket som pekar på så jävla mycket negativ i mitt äckliga lilla liv just nu, och jag vet inte hur jag ska kunna förändra det. Men någon föränfring måste ske, och det är snabbt.

Vägde mig i morse.. är lite kluven med det där. För visst, om man är smal så väger man lite. Men jag vill ju vara mer fit, inte bara mager. Jag vill se snygg ut, inte bara fokusera på en siffra. Men jag vägde mig i alla fall för det kan ju vara bra att hålla koll på vikten. Och det kan vara väldigt peppande att verkligen se sina framsteg, för ner i vikt det måste jag ju för att nå mina mål. Men det är liksom inte för att väga en speciell vikt som jag gör det här längre. Nåväl, nu blev det kanske snurrigt..

Sen nyår ungefär har jag nu gått ner 6kg väldigt exakt. Det trodde jag inte faktiskt eftersom jag inte har gjort något speciellt åt det, men det är några i min omgivning som har kommenterat att det syns att jag har gått ner i vikt. Men jag har bara sagt "nej, det har jag nog inte", men det var för att jag inte har sett det själv.
Jag tror att jag har ungefär 12kg till att gå ner, i fett. Men som sagt, är jag nöjd innan det så är inte siffran det som jag prioriterar.

Nu ska jag bege mig till jobbet, kvällspass och allt. Underbart!

 

Alltså vad är detta, inatt drömde jag att min syster bjöd på middag. Helstekt kyckling, när jag tog en bit så var den helt rå innuti. Jag sa till henne men hon förklarade att det inte ar nån fara (?!) man kan ju äta rå kyckling.. så jag åt rå kyckling i min dröm och vaknade lite senare av att jag trodde att jag skulle spy.. så äckligt! Sen drömde jag även att en barndomskompis hade dött.. så då fick jag nog av allt sovande och gick upp.

Börjar tidigt på jobbet idag så jag sla strax åka iväg. Och ikväll ska jag fira med att gå till gymmet med en kompis på ett pass yoga, sen lite styrak efter det. Glad alla hjärtans dag! ♥

 

Idag har jag varit helt ledig och det har varit helt skönt. Åkte till gymmet på förmiddagen och körde styrka.. men mådde så jäkla dåligt. Mår fan alltid illa och det tar på krafterna.. men jag struntade i det och körde på med mitt styrkepass som vanligt. Men det var inte kul på bussen på väg hem, när man tror att man ska spy och svimma samtidigt, och allt jag vill är att komma hem och få lägga mig i min säng en stund.

Har inte hört något från min älskling sedan han åkte iväg på semster, känner mig lite ensam. Men jag hoppas att han har det bra ia alla fall.

 

Jag känner att jag vill lägga in en högre växel för att bli mer fitt till sommaren, så jag har hittat en guide över hur man ska göra för att bli med deffad. Det skulle jag verkligen behöva! Ska läsa på lite mer så jag kan skriva lite mer om det sen, känns väldigt peppande att träna om man kan se att man faktiskt har muskler där nånstans under allt.. fet. På återseende!

 

Jaha se där, då skulle man väl kunna säga att det har varit några intensiva dagar med magkatarr. Eller det heter ju egentligen nått annat som jag inte kommer ihåg.. men alla säger ju magkatarr ändå. Drömde en mardröm inatt, att jag hade fått en förbannelse över mig som gjorde att jag alltid var magsjuk och mådde illa, nån elak bakterie i magen. Haha vaknade till och med att jag mådde illa och trodde att jag skulle spy, men det är alltid värst på morgonen och kvällen. Den där magkatarren som inte är magkatarr. Det liksom bränner och svider, och krampar och känns irriterande. Hoppas att det går över snart.. fast sist det var riktigt dåligt så gick jag ner massa i vikt. Dock känns det betydligt mycket bättre att gå ner i vikt för att man har valt det själv, inte för att man är sjuk.

När mitt alarm ringde imorse så stängde jag av det och tänkte att idag ska jag bannemig få sova hur länge jag vill! Jag sov till kl 12. KL12! Det är typ rekord för mig, är en riktig morgonmänniska annars (om jag inte har varit ute kvällen innnan då). Men det har hänt något den senaste tiden, sover länge och är alltid trött.. tror det beror på att solen är borta, har inte sett den på hur länge som helst. Annars brukar jag bli stressad av att ligga kvar länge i sängen när man är ledig, och även när man inte är det såklart, men nu för tiden orkar jag knappt rulla över kanten..

 

Idag blev det ingen träning för mig på morgonen innan jobbet, men det blev en riktigt god brunch med min kärlek istället. Vi lagade hjärtformade pankakor med massa god frukt och iste. Pankakor är verkligen min favorit-helg-frukost, love it! Och bananpankakor ska vi inte ens tala om.. yummie!

Sen skulle jag till jobbet och han skulle packa, för att åka iväg och åka skidor några dagar med en kompis. Men det var en fin morgon, det var det..

 

Idag fick jag gå upp supertidigt för att kunna ta mig till jobbet.. bussarna går verkligen superknepigt på helgerna. Var väldigt lugnt på jobbet idag, och efteråt åkte jag direkt till gymmet med en kompis. Var skönt att träna ordentligt och körde styrka genom hela kroppen. Min rygg mår verkligen mycket bättre av att träna, men jag tänkte nog ändå gå till en sjukgymnast och se om man kan få några bra råd så det kanske kan bli helt bra. Var dock lite yr när jag tränade.. hade ätit alldles för lite egentligen, men vad ska man göra när man bara mår illa när man tänker på mat. Nåväl, jag åkte hem och fixade mig för en fin kväll.

 

Min älskling hade bokat biobiljetter till kvällen och han kom och hämtade mig en stund innan så att vi kunde äta midda på en liten mysig restaurang i stan innan bion. Det blev en riktigt lyckad och mysig kväll, jag är så lycklig med honom ❤

 

Ytterligare en ledig dag.. trodde jag. Men jag ska bara hoppa in och jobba på kvällen så det är ingen fara. Och idag har jag bara varit med min fina pojke. Lagade lunch idag igen och det blev faktiskt riktigt gott. Första gången på länge som jag verkligen kan njuta av mat. På riktigt. Fast igår, efter lunchen så mådde jag så illa. Trodde först att jag hade blivit matförgiftad, men det är nog magkatarren som gör sig påmind. Det är inte rättvist, jag vill inte ha så ont och må illa. Men det enda man kan göra när allt känns som att det är emot en är att försöka fokusera på de positiva sakerna här i livet. Och jag vill verkligen inte vara den som gnäller i onödan, även om jag vet att jag gör det lite för ofta. Ska bli bättre på det.

 

Åh förresten så unnade jag mig att äta en semla idag, har varit så sugen i flera veckor! Och det var så gott och ingen ångest efteråt. Så jävla skönt att slippa sånt. Det gäller bara att veta när det är ok att njuta och när man ska hålla igen. Fast ibland funkar det inte alls, men då är det ok och så är det bara att komma igen nästa dag. Sånt är livet! Haha ena dagen ångest över pasta, andra dagen njut av en semla.. nåväl, det gäller att veta när man ska njuta som sagt.

Det är nog den metoden som passar mig bästa, det är min nya hemlighet.. om det nu finns någon sådan.