Ja allt dåligt är löst sig, fast mina dator har pajat igen. Nu fungerar den lite, så jag passar på att uppdatera. Båda var ledsna, båda grät, båda blev galda igen. Det är allt jag har att säga, fast i en lite förenklad version. Men nu sitter jag här och känner mig plötsligt bara så ful.. vi jobbar med skönhetsideal just nu på min fotoutbildning. Näe fy fan vad trött jag är på att vara såhär fet nu. Jag fick värsta wakeupcall när jag såg några bilder på mig. Valkarna liksom bara hänger och slänger och jag ser ut som en gammal sliten tant :( inte kul att inse, men nu måste jag verkligen göra något at det. Innan det är försent, innan jag blir för gammal. Vi tänka tillbaks på mitt liv och vara nöjd. Inte bara se ett enda stort misslyckande.. Mycket känns dåligt just nu.

Hur länge kan man leva såhär? Inte så länge skulle jag tro. Men nyponsoppa utans socker blir min räddning (bara 15kcal/dl). Har så ont i kroppen men kan ändå inte äta något. Är bara helt utslagen. Känns som att jag lever och gör allt i något trögflytande, typ honung. Jag har iaf gått ner yttligare 1,4kg på två dagar. Försöker trösta mig med det men det känns bara så vansinnigt patetiskt.

Ok. Hemma från jobbet, har mått så dåligt att mamma funderade på att köra mig till akuten idag. Ångestattack, illamående, yrsel, hjärtklappning, blek och depp. Känner mig som den plötsligt döda OSguldhästen som dog på världskuppen idag. Så tragiskt. Hela världen är tragisk. Människor är tragiska. Jag är tragisk. Mitt liv är tragiskt. Försöker samla mig, försöker samla ihop delar av mig som ligger sprängda lite överallt. Jag gör mig lugn och får sen panik igen, och igen och igen.. och varför ska just jag vara så psykiskt svag?
Men jag känner mig fortfarande så vansinnig sårad.. ser ingen möjlighet till att bli hel igen. Så mycket som maler i huvudet, hur kunde jag låta det gå så långt. Hur kunde jag göra såhär? Eller har jag gjort något fel? Jag vet inte, kan inte värdera någonting. Jag kände att en depp-preiod var på väg nu med höstmörkret, och så händer det här och pang. Jag kan inte andas, kan inte tänka.
Som tur är har jag några få men helt underbara människor runt omkring mig, som min förra chef som kom förbi med en present till mig idag på jobbet, för att hon har slutat och vi inte jobbar med varandra mer. Det gjorde mig varm i hjärtat.
Imorgon bär det av till min nya bostadsort och min nya utbildning igen efter ett lov som skulle vara avslappnat och uppladdande, men som istället förvandlades till en mardröm.
Nej nu kanske jag överdriver, eller? Jag vet inte, har tappat bort verklighetsuppfattningen.. kanske hittar den i vardagens lugna lunk. På med det fejkade leende och verka oberörd, men jag tror tyvärr inte att det kommer att funka denhär gången.. jag har brutit ihop totalt.

Jag har levt med konstant ångest sen i trosdags, konstant panikångest. Bryter ihop, klarar ingenting blir likgiltig, bryter ihop osv. Igår blev jag tröstad och peppad av finaste vännen E, hon är det bästa som har hänt mig utanför min familj. Jag är så glad att jag har henne annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Vi drack lite vin kollade på true blood och pratade om våra sorger. Hela E är som ett litet lyckopiller, älskar henne så mycket.
Men kombination vin och hostmedicin i överdos var ingen bra grej, dock så lyckades jag somna som en liten stock, men är helt utslagen idag. Vaknade bara en gång inatt med panik, drömmer mardrömmar osv. Har så ont i hela kroppen och mitt huvud sprängs. Insåg även att den medicinen i kombination med alkohol ökar riksen markant för att få andningsdepression. Tänk om jag hade dött, skrämande att jag inte ens känner mig berörd.
Ska åka till jobbet idag, ska jobba själv men klarar inte det så fina lilla mammi ska hjälpa mig. Jag klarar ingenting. Orkar inte ens dölja att jag är ledsen, jag är helt knäckt. Orkar ingenting. Blev matad med frukost i mina föräldrars säng. Vägrade äta och fick tillslut i mig ett kokt ägg utan äggula, det går bara inte. Drack även några klunkar smoothie, men sen tog det stop. Dom vill att jag ska äta ordentligt för att skydda kroppen vid en såhär plötslig depression. All kraft har bara sugits ur mig, och ingenting känns roligt. Har knapt ätit eller drukigt på tre dagar snart, och det skrämmer mig lite att jag inte ens känner någon hunger. Har bara så ont, ont i kroppen och ont i själen. Kan inte känna något annat än sorg, svek och smärta.

Tårarna kan inte sluta rinna. Jag är så jävla sviken, av någon som jag trodde älskade mig. Eller åtminstone tyckte om mig. Någon som jag har delat treochetthalvt år av mitt liv med. Men tydligen så betyder jag ingenting längre och jag funderar på om jag någonsin har gjort det. Vad fan trodde jag? Att jag kan blir lycklig? Att någon faktiskt tyckte om mig? Fan vad fel jag hade, hur kunde jag tro att någon skulle tycka om mig. Fan vad ensam jag är. Nu har jag ingen att prata med. Är bara så jävla ensam. Och det är nu jag ska vara stark eller, åka iväg och klara mig själv. Åka iväg till mitt lilla ensama studentrum på annan ort  och vara stark.
Jag har aldrig i hela mitt liv varit såhär sårad. Jag är trasig och jag kommer aldrig kunna bli hel efter det här. De här trasiga kommer aldrig att försvinna.
Jag känner mig helt värdelös, och kan inte äta något alls. Dels för att det skapar ännu mer ångset, men också för att jag inte har någon aptit. Vilket har resulterat i att jag har gått ner 1,2kg på två dagar. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Nu vet jag vad alla pratar om, nära dom säger att det gör ont att bli sårad. Har inte förstått, men det gör så jävla ont.

Har inte ätit något  idag ännu, inte ens drukit vatten. Har dock precis varit på massage vilket var väldigt behövligt. Mår fortfarande skit, orkar inte ens dölja det.

"Har du ätit något idag då?"
"Nej."
"Men då är du väl jättehungrig??!"
"Nej."
"Jo det är du!"
"Nej."

Fast snart blir det tacos med familjen, men jag är inte hungrig alls. Mår bara dåligt.

Ögonlocken bränner och tårarna rinner, och jag orkar inte mer. Det har hänt en sak och jag vill dö. Nej det vill jag såklart inte, men det känns så just nu. Jag vet inte vad jag känner, får värsta panikänslor och utbrott som följs av total likgiltighet. Och så har det hållt på i en timma nu. Och jag orkar inte mer, vet inte om jag ens kommer att ta mig upp ur sängen imoron. Funderar dock på att ta en STOR dos med lugnande hostmedicin med morfin. Kommer inte att få någon sömn inatt annars..

Åh jag har inte vägt såhär mycket någonsin, och min första tanke är att aldrig mer äta något. Men jag vet ju att det inte fungerar, och dessutom vill jag inte leva ett destruktivt liv. Jag vill vara lycklig så det så. Så jag behöver en plan för att komma igång och må bra, för det gör jag inte nu heller..

Så det första som jag måste  göra är att bli av med mitt extrema behov efter socker, det är helt vansinnigt starkt som en drog. Och att äta regelbundet är den bästa medtoden för att bli av med sockerbehovet. När jag tänker efter så är min första regel: inget socker förrens på julafton. Det borde absolut inte vara orealistiskt.

Vad jag behöver göra sen efter att sockerberoendet har avtagit tar jag reda på då. Åh vad skönt det känns att kunna blogga igen, att ha något att luta sig emot och skriva ner tankar och funderingar. Och framförallt för att peppa sig själv!

Ja alltså.. känner mig ganska värdelös.
Har varit så sjukt mycket som har tagit upp så sjukt mycket tid de senaste månaderna. Har inte haft tid med bloggen.
Och dessutom har jag levt utan min egna dator några månader då det har varit massa krångel och lagning osv, men nu ska allt vara bra igen. Förhoppningsvis.
Men jag ska inte komma med en massa bortförklaringar, jag är jävligt lat också.

Men nu måste jag rycka upp mig känner jag, är fetare än vad jag någonsin har varit. Sorglig.
Nu ska jag hitta tillbaks där jag slutade!

Tänk om jag någon gång lyckades och kan lägga upp en sånhär bild.. bara att bita ihop och börja kämpa igen.