Allt handlar egentligen om balans.
Jag har vissa dagar svårt för att äta så mycket som jag borde, vilket kan kännas som en utmärkt egenskap när man vill gå ner i vikt. Det trodde jag också att det var, tills jag insåg att det var raka motsatsen.
När jag började skriva upp allt jag äter, och då menar jag allt, insåg jag att jag ofta äter för lite i 2-4dagar för att i lika många dagar äta för mycket. Om jag äter alldeles för lite, äter jag alldeles för mycket efteråt. Äter jag ingenting, äter jag allt sen. Det måste vara någon försvarsmekanism från kroppen, kanske ganska så logisk. Men jag fattade inte att det var så exakt och precist förrens jag fick se det på papper. Det var en riktigt aha-upplevelse. Om jag tänker efter så verkar jag inte vara den enda som på måndagar och i dom första dagarna i veckan är supernyttig, för att till helgen äta massa onyttigheter "helt okontrollerat". På-måndag-börjar-mitt-nya-liv syndromet.
Så summan av kardemumman är att de dagar som det är svårt att äta ordentligt behöver jag verkligen pusha på mig själv, så att jag inte några dagar senare äter alldeles för mycket och känner mig misslyckad. Att ha ett balanserat intag tror jag absolut är viktigt för att gå ner i vikt på ett hållbart sätt. För vad är det för mening att hetsa sig själv till att inte äta någonting? Det kommer jag aldrig att hålla i längden, antingen går man upp i vikt igen eller så dör. Så enkelt är det.
Men vissa dagar, när jag ätit alldeles för mycket glömmer jag helt bort att det faktiskt är så. När man sitter där vid middagsbordet med en fullproppad mage och tänker "Spy spy spy!". Det är då man ska ta tag och ruska om sig själv, och inse att det inte kommer att göra mig varken smalare, lyckligare eller snyggare.