Kom precis hem från en långpromenad i Oslo city, två timmar och trettio minuter var jag och min pojke ute och gick. Känns toppen!
Det är nog den bästa vardagmotionen enligt mig, för när man är ute och promenerar i stan tänker man inte så mycket på att man rör på dig. Det finns annat att titta och tänka på. Är man ute och promenerar på landet eller i något villakvarter känns det mer som träning bara för att man inte har något annat syfte än att röra på sig, och det blir en helt annan sak. Tycker jag.
Det känns så bra att vara igång och tänka på hälsan, eftersom jag under hela sommare laggt på mig en hel del (ca 7kg!!) av ren lathet. Gick och tänkte på att jag verkligen skulle nå upp till mitt första delmål och att jag ville ha en belöning NU bara för det. Lite barnsligt kanske. Som när man var hos tandläkaren när man var liten och fick välja ett klistermärke eller en ring när man var klar, bara för att man var sååå duktig.
På vägen hem från promenaden sparkade jag omkring i en stor lövhög på trottoaren som såg väldigt inbjudande ut. Och under några löv låg det en plånbok. "Oj, det är någon som har tappat den!" sa jag till min pojkvän. Vi kollade i den, men den var totalt rensad på alla kort och eventuella kontanter. Fattar inte hur man kan ta någon annans pengar bara sådär!?
I vilket fall som helst så sa jag "Vi kan lägga den här under gatlampan så kanske någon blir glad när dom hittar sin plånbok". Min pojke trodde inte att någon skulle hitta den där eller att "rätt" person skulle ta den, och inte jag heller faktiskt. Det var ju ändå bara en plånbok. Men vi stannade under gatlampan och kikade efter något kunde avslöja ägaren. Men den var helt tom, förutom i ett fak där det låg en prislapp på plånboken. Samtidigt som jag hittade den ropade min pojke "det är ju en Mulberry, men den är nog inte äkta"
Men på prislappen stod det 1850kr (ca 2300 svenska). Och det var riktigt läder! Så jag bestämmde mig för att adoptera den ensamma lilla stackaren som låg där slängd på marken i mörkret.
Det var en perfekt belöning till mig själv, som om någon hörde min önskan.

Stackars dig som blivit av med din plånbok, jag lovar att ta väl hand om den!