Det är alltid jobbigt när man måste göra något i smyg, men man blir duktig på att ljuga efter ett tag. Så duktig att man nästan blir rädd för sig själv.. Det är ingen i som känner mig som vet att jag försöker gå ner i vikt. Till mina föräldrar säger jag att jag håller på att sluta äta godis, och inte kan äta kolhydrater. Vilket iof är sant. Till personer jag inte känner säger jag att jag är mätt. Man blir så pass bra på att ljuga att man tillslut tror på det själv. Jag tror att jag är mätt, jag tror att jag inte äter pasta för att inte äta socker?
En del tycker att det är självklart att man bör ljuga om sina matvanor, andra tycker kanske bara att det är konstigt. Men jag gör det för att min erfarenhet är att folk lägger sig i alldeles för mycket vad man äter och inte äter. Det blir bara påfrestande i längden.
Men det finns en, eller kanske två, peroner som vet. Den ena är min fina vän som har samma problem som jag har/har haft, men jag vill samtidigt inte påverka henne allt för mycket. Den andra som vet, och som får ta massa skit när jag är arg och mår dåligt är min fina pojke. Han är den enda som vet att jag väger nästan varenda sak jag äter. Han är den enda som som vet att jag inte vill följa med ut på krogen för att "jag är tjock och ledsen". Han vet allt om mig. Kanske för att vi lever så nära varandra, jag skulle aldrig kunna dölja det för honom. Och han accepterar mig. Han har dragit upp mig ur den värsta ätstörnings/ångest-skiten, tvättat av mig, torkat mig varm och sagt "upp med hakan lille vän". Men för andra som inte vet att jag mår bättre nu skulle det nog svida i ögonen att se mig "banta".
Just därför är min blogg anonym, till och med för honom.