Fy vad det regnar idag! Det blev ingen promenad på morgonen. Men jag ska in till stan idag och fixa massa saker, så det blir vardagsmotion i alla fall.
När jag mådde riktigt dåligt en dag i sommras så berättade jag för en nära vän om att jag mådde dåligt om jag åt för mycket, och att jag även har haft anorexia light samt bulimi. Och detta berättade jag på fyllan. Öppnade liksom upp mig totalt. Hon är en väldigt nära barndomskompis och hon kände att hon inte kunde släppa det. Så därför vill hon hjälpa mig nu, ska boka en psykolog osv.. Och jag uppskattar verkligen att hon bryr sig! Men samtidigt känns det lite obekvämt, pinsamt och läskigt. Jag har gått till några psykologer innan, men då har det bara blivit att jag har sagt att "Jag mår bra, det är ingen fara med mig!"
Och nu är jag supernervös, jag vet inte ens om jag behöver hjälp, eller om jag bara kommer att sitta där och säga: "Jag mår bra, det är ingen fara med mig!". Men min kompis sa att om man inte mår bra eller har mått dåligt så ska man ta tag i det. Det kommer inte bara att försvinna av sig själv. Man måste reda ut det på riktigt.
Men jag är fortfarande lite rädd.