Nu känns allt sådär förbannat uppgivet, som att livet är slut. Som att "jaha det blev inte mer än såhär". Orkar inte träffa någon, orkar inte ens umgås med mig själv. Är hungrig men kan inte äta för jag mår dåligt över min livssituation. Känner mig total värdelös och hela värden känns grå. Det blir inte bättre än så här, och såhär är inte bra. Jag saknar min pojke och jag mår dåligt över det, vet inte var jag ska ta vägen. Jag tror jag behöver hjälp?
Allt känns meningslöst och jag vill bara sova tills förhoppningsvis något blir bra igen. Allt livsglädje bara sugs ut varje gång det känns så här och snart är det nog inget kvar. Bara ett tomt skal.
Har bara fått i mig två mål mat, och det var inte så stora porioner. Igår höll jag på att svimma när jag skulle sova. Det är en så märklig kännsla att svimma när man reda ligger ner, som att sommna jättesnabbt och vakna med ett ryck. Hände typ tre fyra gånger. Fick för mig att jag höll på att dö, men när jag vaknade i morse insåg jag att jag fortfarande var vid liv.

Vikten står i alla fall kvar på samma. Tack, för det är det enda positiva i mitt liv just nu.