Om det är såhär det är, detta är livet. "Välkommen till verkligheten, det är såhär" då vet jag inte om jag vill leva. Och nej, lugn bara lugn, jag funderar INTE på att ta mitt liv. Jag känner bara: vad finns det för mening när allt känns deppigt? När allt känns svart?
Många säger att livet börjar när man tagit studenten, då kan man känna sig fri. Mitt liv har i sådanna fall fått en jävligt dålig start och är för tillfället ett rent katastrofalt misslyckande. Jag som var så säker på vad jag ville, nu känns allt fel. INGENTING passar mig. Jag kan inte träffa min pojkvän, jag har inga pengar, jag måste leva hos mina föräldrar och jag är fet. Kan det bli sämmre? Förmodligen. Jag har ingenting just nu.
Jag har inte träffat min pojkvän på länge, och det dröjer länge tills vi ses igen. Närhet, vad är det? Jag kommer inte ihåg längre men jag har för mig att det var något som jag uppskattade. Jag klarar inte av det här, om jag ändå hade honom. Nu känns allt bara avlägset. Ingen bryr sig och jag får skylla mig själv. Jag ser på, på avstånd hur mitt liv bara raseras. Som en sjukdom som bryter ner mig. Tills det inte finns något kvar.
Mina föräldrar verkar inte vara nöjda med mig, jag har ju inte blivit något ännu! Det mesta jag gör är dåligt enligt dom, "nej varför ska du göra det?" "nej vad omständigt, varför ska du göra så". Vad jag än gör är det inte tillräckligt bra. Dom blir nöjda om jag blir läkare. Fast det skulle dom aldrig erkänna ens för sig själva. Nej dom säger bara: "det är klart att vi stöttar dig i allt, vad du än väljer att göra i ditt liv", och javisst låter det bra. Men det är inte ens en bråkdel av sanningen. Om jag berättar om mina drömmar och ambitioner blir jag nerslagen direkt, innan jag ens har fått prata klart. Hur ska jag våga satsa på något om inte ens mina föräldrar tror på mig? Därför har jag inte längre några drömmar kvar. Allt känns meningenslöst och jag känns värdelös.
Jag vill inte leva, men jag vill heller inte dö. Jag vill inte leva såhär bara.

Ursäkta att detta blir så peronligt, jag vill egentligen blogga om min viktnedgång. Men just nu finns de inte så mycket annat att säga än det här.
Och ja, jag vet att jag är patetisk, min pappa har redan förklarat det.