Svek (OBS! långt depp-inlägg)

Jag känner mig sviken av livet. Men jag har ändå inget att klaga över. Jag känner att det fan inte är mycket som finns kvar av mig. Min personlighet och min kreativitet har avaktiverats, har ingen lust kvar. Ingenting intresserar mig längre. Allt har bara långsamt runnit av. Kvar hänger det massa fett och dallrar i sin ensamhet, i avsaknaden av motivation, vilja och glädje. Och hej vad det blev depp här. Men vad fan finns det kvar liksom. Vad kan jag bli när jag blir stor? Jag är liksom redan stor.. Fan jag önskar att jag hade egenskapen att inte bry mig, istället lider jag av duktighetskomplex. Men ändå räcker jag inte till, alldrig blir det riktigt bra. Innan kunde jag kontrollera maten, nu kan jag nog inte kontrollera någonting.
Jag vill flytta någonstans och klara mig själv, men det känns så avlägset på något sätt. Jag vill testa på att leva livet någon annan stans. Hitta en ny vardag. Jag vill bli vuxen på riktigt. Just nu känner jag mig som ett barn i en vuxenkropp.
Det var ju så här det inte skulle bli. Jag hade bestämt mig för att det inte skulle bli såhär efter studenten. Jag skulle inte vara arbetslös och värdelös. Och ändå så är det så. Trotts att jag pluggar och jobbar extra. Trotts det känner jag mig värdelös. Jag kan ju inte klara mig själv. Jag är för dålig för det, inte tillräkligt duktig.
Jag vet inte riktigt hur mycket mer jag orkar med, men vad har jag för val? Tanken att bara en morgon vakna upp och ligga kvar i sängen, helt stilla och apatisk blir mer och mer stark. Se vad som händer. Kommer jag dö eller kommer någon att rädda mig? Är jag värd det? Att räddas. Jag vet inte.
Men jag orkar inte mer värdelöshet, arbetslöshet, distansförhållande, osynlighet och otillräklighet länge till. Lite av mig har det gångna året dött, jag hoppas orkeslöst på återfödelse. Vem vet..
Jag har i alla fall ingen energi kvar och jag vet inte hur länge det här kommer att hålla. Varje dag är att kämpa med att hålla sig över ytan, att andas, att inte sjukna ner i det svarta.
Jag tror jag behöver hjälp? Men jag vågar inte..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0