Tårarna kan inte sluta rinna. Jag är så jävla sviken, av någon som jag trodde älskade mig. Eller åtminstone tyckte om mig. Någon som jag har delat treochetthalvt år av mitt liv med. Men tydligen så betyder jag ingenting längre och jag funderar på om jag någonsin har gjort det. Vad fan trodde jag? Att jag kan blir lycklig? Att någon faktiskt tyckte om mig? Fan vad fel jag hade, hur kunde jag tro att någon skulle tycka om mig. Fan vad ensam jag är. Nu har jag ingen att prata med. Är bara så jävla ensam. Och det är nu jag ska vara stark eller, åka iväg och klara mig själv. Åka iväg till mitt lilla ensama studentrum på annan ort  och vara stark.
Jag har aldrig i hela mitt liv varit såhär sårad. Jag är trasig och jag kommer aldrig kunna bli hel efter det här. De här trasiga kommer aldrig att försvinna.
Jag känner mig helt värdelös, och kan inte äta något alls. Dels för att det skapar ännu mer ångset, men också för att jag inte har någon aptit. Vilket har resulterat i att jag har gått ner 1,2kg på två dagar. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Nu vet jag vad alla pratar om, nära dom säger att det gör ont att bli sårad. Har inte förstått, men det gör så jävla ont.