Ok. Hemma från jobbet, har mått så dåligt att mamma funderade på att köra mig till akuten idag. Ångestattack, illamående, yrsel, hjärtklappning, blek och depp. Känner mig som den plötsligt döda OSguldhästen som dog på världskuppen idag. Så tragiskt. Hela världen är tragisk. Människor är tragiska. Jag är tragisk. Mitt liv är tragiskt. Försöker samla mig, försöker samla ihop delar av mig som ligger sprängda lite överallt. Jag gör mig lugn och får sen panik igen, och igen och igen.. och varför ska just jag vara så psykiskt svag?
Men jag känner mig fortfarande så vansinnig sårad.. ser ingen möjlighet till att bli hel igen. Så mycket som maler i huvudet, hur kunde jag låta det gå så långt. Hur kunde jag göra såhär? Eller har jag gjort något fel? Jag vet inte, kan inte värdera någonting. Jag kände att en depp-preiod var på väg nu med höstmörkret, och så händer det här och pang. Jag kan inte andas, kan inte tänka.
Som tur är har jag några få men helt underbara människor runt omkring mig, som min förra chef som kom förbi med en present till mig idag på jobbet, för att hon har slutat och vi inte jobbar med varandra mer. Det gjorde mig varm i hjärtat.
Imorgon bär det av till min nya bostadsort och min nya utbildning igen efter ett lov som skulle vara avslappnat och uppladdande, men som istället förvandlades till en mardröm.
Nej nu kanske jag överdriver, eller? Jag vet inte, har tappat bort verklighetsuppfattningen.. kanske hittar den i vardagens lugna lunk. På med det fejkade leende och verka oberörd, men jag tror tyvärr inte att det kommer att funka denhär gången.. jag har brutit ihop totalt.