Idag har jag bara varit ledig och myst med min pojke. På morgonen åkte vi till gymmet och det var riktigt skönt att få träna. Sen åkte vi hem och lagade lunch, och det var faktiskt väldigt trevligt. Jag kan verkligen slappna av när jag är med honom. Så maten har varit bättre idag, men jag var ändå nervös när vi skulle äta pasta. Så löjligt ändå!

Sen började han prata om jobbet som han var på intervju hos. Först fick jag en klump i magen och kände total ångest komma krypandes. Men så tänkte jag nej, jag ska le och vara glad för hans skull. Han verkar verkligen vilja ha det här jobbet. Men det gick liksom inte att hålla tillbaks all oro och ångest och så står man helt plötsligt där i köket och gråter som ett barn. Fy fan vad vek jag känner mig! Vill bara släppa allt och lägga mig ner på marken som en liten hög. Men han höll om mig och gjorde mig varm i hjärtat igen och jag fick gråta på hanns axel. Varför ska det vara så jävla svårt? Att leva.

Men jag gjorde mitt bästa för att blinka bort tårarna tillslut och pressa fram ett leende, och säga att "det löser sig nog, det blir säkert bra". Men egentligen skriker hela mitt huvud NEEEJ! Jag vill ju att det ska funka och bli bra, men ändå känns det som att det inte kommer att bli det. Som att det är avgrunden som jag står och stirrar rakt ner i. Men det är dumt att bestämma sig i förväg för att allt kommer gå åt helvette. Jag får helt enkelt ta det när det kommer, om det kommer.

Resten av dagen har bestått av ångest, och oro. Vad ska hända nu? Men jag måste vara stark, antagligen.