Idag är jag ledig, och trött. Har inte orkat ta tag i något idag precis.. hatar när det blir så, men vad ska man göra när man känner att man inte orkar göra något. Då gör man helt enkelt inte något. Skulle egentligen på party med massa trevliga brudar, och sen skulle vi ta en vild utgång på stan. Typ. Men såklart ringde dom från jobbet, och dessutom är jag ju så trött så jag hade nog inte orkat gå ut ikväll. Min kärlek åker till norge idag, jag skulle egentligen åka med men jag ska.. jobba.

På tal om jobb, han har sökt jobb i norge igen och ska på intervju i början av nästa vecka. När han sa det trodde jag att jag skulle sjunka ner i jorden och försvinna. Trodde att han skojade, inte menade allvar. Fick en klump i magen och ångesten kom smygande direkt. Men jag tror att jag har gått in i nått försvarsläge och tänker inte på det så mycket just nu, förnekar det och tänker att det inte kommer bli så. Men det ligger ändå där bak nånstans i huvudet och gnager. Gör sig påmind.
Förra gången han var där mådde jag så dåligt, var så deprimerad och ensam. Vill inte uppleva den smärtan och förtvivlan igen. Jag har längtat efter den här våren och nu får jag nog tänka om. För om han flyttar blir jag jävligt ledsen, får ont i magen bara jag tänker på det och tårarna pressar i ögonen. Men jag ska inte visa hur ledsen jag är, för hans skull. Om han känner att han behöver en förändring för att må bättre vill inte jag stå ivägen och vara egoistisk. Han får välja själv såklart. Han säger att han älskar mig, men ändå kan jag inte hjälpa att mina tankar är elaka mot mig. Att han kommer flytta och sen ignorera mig och sen göra slut med mig. Vissa stunder när jag mår riktigt dåligt känns det helt självklart att det är så som det kommer att bli. Varför har han inte frågat mig om jag vill följa med annars, eller ens pratat med mig om det. Innan han bara har betsämmt sig för att åka iväg. Varför kan inte vi bara vara en del av varandras liv och vardag, leva lyckligt utan ont i magen och tårar i ögonvrån. Varför trodde jag att jag någonsin skulle kunna bli lycklig? Men han är inte elak, för då hade jag inte varit med honom. Så jag antar att allt löser sig, och jag vill inte ge honom dåligt samvete för att han gör det han vill.

 

Men jag är ledsen, jävligt ledsen.