Alltså den här helgen tar knäcken på mig. Jag är så jävla trött och deppig. Ångesten bara hänger och klänger runt mig.. Jag jobbade igår, sen åkte jag direkt på födelsedagsfirande, sen en vild utgång med dans. Sov hos en kompis, min chef ville verkligen att jag skulle jobba idag också.. kl9. Så i natt sov jag 3,5 timmar på en soffa, för att sedan vingla upp och knata iväg till tåget och göra riktigt jäkla slitgöra på jobbet. Nu är jag så trött att huvudet snart sprängs och imorgon börjar jag kl 8. Jag har verkligen pushat mig själv för hårt och höll på att gå in i väggen och rasa samman totalt igår. Kände för att bara lägga mig ner på marken och ge upp, bara totalt strunta i allt. Det enda som hindrade mig var att det hade gått ut över nån annan som hade fått ta hand om mig. Mycket jobb, mycket stress, framför allt psykisk, dåligt med mat, värk i kroppen. Och den jävla ångesten som hela tiden gör sig påmind, att jag inte duger. Bara en diffus känsla som hela tiden hänger sig kvar, jag räcker inte till, jag är inte värd att må bra. Och såklart slarvade jag bort en av mina favorithalsdukar på fyllan, och min kärlek är i Norge hela helgen.

 

Dessutom berättade en kompis igår att hon hade sett min pojkvän på en dejtingsida. Hur fan reagerar man på det? Jag vill bara ställa mig upp och skrika av ilska och gråta av att jag känner mig sårad. "Jag tänkte bara höra med dig om du visste om det, ni kanske sökte en tredje person att ha lite kul med?" Nej, fan jag har aldrig varit inne på nån jävla dejtingsida eftersom jag älskar min BF och är nöjd med förhållandet. Hon fick det hela att låta väldigt dåligt, vilket det kanke är. Men samtidigt så vill jag tro att det inte var nått seriöst, som han sa, att hans status var "upptagen" på hemsidan. Men varför? Jag duger inte, är det enda som ekar i mitt huvud. Hur kul är det liksom när ens vänner hittar ens pojkvän på en dejtingsida och man får höra det av dom? Sen så överreagerade jag och sa att han var dum i huvudet, men samtidigt han hade knappast uppskattat om det var tvärt om. Klart fan man blir sårad. Och jag kan ju inte styra över hanns liv och han får göra vad han vill såklart, man kan inte styra en annan människa. Men jag kan ju alltid säga vad jag tycker och känner, så det finns en chans att veta. Och igår hade jag kunnat säga det på ett trevligare sätt, men samtidigt är jag trött på att vara trevlig och andra till lags. Jag var helt enkelt förbannad. Hur ska man någonsin kunna lita på någon, det gör ju så förbannat ont att bli sårad. Samtidigt vill jag vara självsäker och inte ta åt mig av någon som helst jävla skit, men det går ju inte när man älskar någon så mycket. Fan jag orkar inte tänka på det här mer.. blir bara ledsen.

 

Det är så jävla mycket som pekar på så jävla mycket negativ i mitt äckliga lilla liv just nu, och jag vet inte hur jag ska kunna förändra det. Men någon föränfring måste ske, och det är snabbt.