Ja vad ska man säga. Vaknade i morse och tänkte att den här dagen ska jag göra till en bra dag. Började med att jag tänkte väga mig, ångrade mig, ångrade mig igen, blev nervös, ångrade mig igen. Var tvungen att sätta mig ner och tänka. För igår åt jag som vanligt, och så åt jag godis och lite annat onyttigt. Men jag bestämde mig för att göra det och det var helt ok, ignen ångest eller så. Men man sammlar ju ändå på sig en hel del vätska när man äter kolhydrater, och jag kände mig nojig för hur jag skulle reagera eftersom jag antagligen hade gått upp en del vatten vikt. Men sen tänkte jag "skärp dig" det är ju bara en tillfällig vikt. Sagt och gjort så klev jag upp på vågen..
Och jag hade gått ner? Alltså min kropp slutar aldrig att förvåna mig. -0,3kg är visserligen inte så mycket, men ändå med tanke på allt godis och mat.

Så jag åt en nyttig och uppiggande frukost och kände mig redo för dagen. Sen kom den där känslan krypandes. Något som känns fel. Vad är jag redo för idag, jag har ju inget att göra. Jag har inget jobb att gå till, jag har ingen att umgås med eftersom alla jobbar eller bara är någon annan stans. Och så är ångesten här igen. Efter en hel jävla kväll med gråt och kramp så kan man väl ändå få en dags ledigt från ångest. Inget att lindra med. Attack efter attack. Gråt och panik. Kalla fingrar som inte kan röra på sig. Ont i hela jävla kroppen och snälla kan ingen hjälpa mig. Men nej, ingen kan hjäpla mig. Jag är helt ensam. Det är mitt i natten och jag är helt ensam. Förr i tiden när jag var "ung" och dum så brukade jag skära mig, det är väldigt ångestdämpande. Men det kan jag inte göra nu, folk hade bara blivit besvikna och arga. Min pojkvän sa "gör du det, så ser du aldrig mig igen". Yes, ångest deluxe, men jag förstår honom. Tror jag. Noll verklighetsuppfattning. När jag har ångest vill jag verkligen bara dö i ren panik, få slut på lidandet för ingenting spelar egentligen någon roll i det långa loppet. Men sen är jag glad för att det aldrig skulle hända något, för jag vet ju att man kan känna lycka sen igen. När det går över. Jag ska härmed alltid uppskatta de stunder i livet där man kan känna lycka, det ska inte tas för givet.

Så vad gjorde jag nu efter att jag fick dagens första panikångestattack, jo jag klunkade i mig lite hostmedecin med morfin i som stod kvar i kylen sen nån förkylning för ett tag sedan. Det upptäkte jag också funkar ungefär lika bra som att skära sig. Så nu sitter jag här och skriver en helt osammanhängade text, tror jag, och känner mig konstigt lugn. Locket på. Helt ensam. Så synd det är om mig. Eller inte. Fan jag, och bara jag, måste ta tag i mitt liv. Det bästa borde ju vara att ta mediciner för ångesten, men jag vet inte vad jag ska säga. Och nu har jag gjort det till ett sånt jävla stort problem i mitt huvud att det känns som snudd på omöjligt att söka hjälp. Den förmågan att göra så har jag haft sen jag var liten, alltid så jävla orolig. Jag vill inte vara så, och därför måsta jag sluta att bete mig så. Drömde i natt om att jag gick till sjukhuset och sen fick jag inte gå där ifrån. Blev liksom en del av inredningen på psykakuten. Nog svammlat, nu ska jag damsuga. Har kollat på True Blood hela natten, och ska nog fortsätta med det. Sen ska jag sova, för kvällen tror jag. Så jävla trött och ensam.