Just nu är inte mycket bra, men jag försöker trösta mig med att det bara kan bli bättre. Jag är så ledsen, jag saknar min pojkvän som har åkt iväg från allt och han orkar inte träffa eller prata med mig för att jag får honom att må dåligt. Han säger att han ska komma tillbaks på fredag. Jag är så ledsen, vet inte vad jag ska säga. Vet inte hur jag ska kunna ställa upp för honom, när han undviker mig, fast att det är det enda jag vill. Finnas där för honom så som han har funnits för mig. Desto värre vår situation blir (är ett psykiskt helvette för mig just nu) desto ondare gör det eftersom jag inser hur jävla mycket jag älskar honom. På riktigt. Har aldrig någonsin kännt såhär för någon utanför min familj innan. Skrämmande. Det är i sånna här stunder man förstår allvaret med kärlek, det är nu jag förstår hur det är. Hur jävla ont det gör när man inser att den man älskar inte mår bra. Jag önskar så att allt bara kan bli bra. Att jag får krama honom, hålla om och visa hur mycket jag verkligen älskar honom.

Känner mig torterad av mitt egna huvud, jag står inte ut. Är ett jävla patetiska övergivet nervvrak som just nu börjar tappa verklighetsuppfattningen. Är rädd för mig själv. Är rädd att jag håller på att bli galen. Att jag ska bli så pass galen att jag snart tar livet av mig. På riktigt. Men det kommer inte att hända när man är så medveten som jag är, eller? Går inte det här över så får jag fan söka för det, för mina anhörigas skull. Skulle aldrig kunna vara så självisk att jag tar livet av mig även om jag på senare tid har fantiserat om det i svåra stunder. Att bara få somna in. Men nej, det vore lika med att ge upp. Och det tänker jag inte göra, aldrig!

Dom har inte hört av sig från jobbet, vilket är jävligt tråkigt, men jag skulle ändå inte klara av att jobba just nu. Är som sagt ett nervvrak med panikångestattacker som ständigt tränger sig på. Funkar inte i pressade situationer alls, stänger bara av. Går in i dvala. Konstig puls, iskalla händer.

 

Har varit på behandling imorse och fått massa nålar instuckna utmed ryggraden hela vägen upp till nacken. Så skönt att bara flyta iväg och upphöra att existera för en liten stund, i huvudet. Har träffat en supergullig sjukgymnast som verkligen hjälper mig med smärtan. Låg vaken flera timmar inatt med extrema smärtor i mitt diskbråck. Krånglade runt i sängen och grät av smärta, både fysisk och psykisk. Blev därmed inte många timmars sömn inatt och just nu känns det som att jag har gått in i en vägg. Spydde på kvällen också, helt ofrivilligt måste jag tillägga, på grund av min oro och ångest. Så starka kännslor. Så mäktigt och märkligt och obehagligt.

Har inte kunnat äta ordentligt på flera dagar, har så ont i kroppen och mår illa. Har frossa och fryser och kan verkligen inte äta på grund av min ångest. Och ångesten blir inte precis bättre för att jag inte äter något. Har gått ner yttligare ett kilo på några dagar.. snart blir det ett till kryss (men vad fan spelar det för roll när man ändå inte är lycklig).

Bara allt blir bra igen så kommer lyckan tillbaks, det vet jag. Det gäller att kämpa för det även när man ligger hjälplös på botten av avgrunden.