Skulle ha åkt till gymmet och träffat en kompis, men jag kunde inte det. Rödsprängda ögon, gråt och panik. Fy fan alltså, att man inte kan ta tag i sig själv och bara göra det bästa av livet. Har gråtit i över en timma och sovit bort halva dagen. Legat på golvet i badrummet och bara skakat av gråt, skrik och panik. Har så ont i kroppen efter timmar av ångestattacker och nu känner jag mig helt tom. Tömd.

 

Vägde mig i morse och såg att jag hade gått upp 0,5kg och ändå har jag knappt ätit något på flera dagar. Så då var det panik och raka vägen till sängen igen. Vägde mig senare på eftermiddagen och då var vikten nere på start igen.. så det går tydligen att gå ner ett halvt kilo på en dag.

 

Fast om jag ska vara ärlig så spelar det här med vikten inte så stor roll för mig egentligen. Det är bara ett sätt att flytta fokus från det som verkligen tynger mig. Vet inte egentligen varför jag är så ledsen, vet bara att det inte känns bra just nu. Jag funderar på att gå till vårdcentralen och söka för min panikångest. Men jag vet inte om jag vågar, jag är så feg. Är rädd för att inte bli tagen på allvar. Kanske är det bättre att ta tag i problemen istället för knapra piller. Eller så behöver jag piller för att ens kunna ta tag i problemen.