Jag vill så gärna vara den där glada, snygga och pigga tjejen som tar för sig i livet, som är trevlig att umgås med. Det är jag inte, just nu. När jag ser mig själv i spegeln vet jag inte vem det är som stirrar tillbaks på mig med tomma ögon. Ögon där tårar ständigt pressar sig fram och bränner. Ögon som har tappat allt. Jag kommer inte länger ihåg vad jag tycker är kul att göra eller vem jag brukade vara. Gråter varje dag, kan knappt vara på jobbet. Panikångest som slår sönder min kropp, innifrån. Jag är bara ledsen och hopplös.. jag orkar inte prata med någon om det här längre, hur jävla kul är det att lyssna på någon som alltid känner sig misslyckad och mår dåligt. Jag orkar knappt med mig själv, hur ska då någon annan kunna göra det. Så jag skriver det här; JAG MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT ATT JAG INTE VET VAR JAG SKA TA VÄGEN. Jag saknar min pojkvän, hans fina blick och leende, som gör mig varm i hjärtat, som säger att allt kommer att bli bra. Bara en kram eller en klapp på kinden. Sen kan jag leva en liten stund till. Det är bättre än vilken medicin eller psykolog som helst. Jag älskar honom och jag har nog just nu blivit beroende av honom. Är rädd för att han ska tröttna på mig. Känner mig så jobbig och klängig. Vet inte hur jag ska bete mig, vet inte vem jag är eller vem jag vill vara. Snälla hjälp mig.